Nu har vi varit pubägare i drygt två månader och känner oss, om inte varma i kläderna så åtminstone lite småljumma. Efter två månader av slit och nervspänning börjar ett visst lugn infinna sig och därmed också förmågan att njuta. För nu lever vi ju vår dröm! I början var det svårt att känna sig som den där riktiga drömpersonen, det var det. När folk frågade om det var så roligt som vi trodde så visste vi inte riktigt vad vi skulle svara. Vi kände någonstans att det nog var kul men vi var för trötta, slitna och nervösa för att kunna känna det.

Och vi jobbar fortfarande otroligt mycket. De där förmiddagarna som vi trodde skulle vara lediga har inte blivit särskilt lediga alls, i alla fall inte än. Thorsten sliter med bokföring och personaladministration. Att helt plötsligt ha anställda innebär nya utmaningar varje dag i form av bland annat löneberäkningar, kollektivanslutning och försäkringar. För självklart är vi kollektivanslutna och betalar avtalsenliga löner! Förutom detta ska han sköta det löpande med ölbeställningar och uppdatering av öllistor. Johanna jobbar med att få hem alla matvaror som krävs för att kunna servera det som finns på menyn och jagar leverantörer för att få ekologiska varor i den utsträckning det är möjligt. Samtidigt försöker hon förbättra logistik och rutiner i köket och se till att det finns tillräckligt med personal varje enskild dag. Eller så pratar hon i telefon med den danska agenturen för vår hamburgarmaskin som envisas med att krångla. Hamburgarna ska efter grillningen landa elegant i en liten låda längst ner på maskinen. De gör de INTE! De stannar tjurigt kvar i maskinen så att vi måste öppna den varje gång och pilla ut dem. Förra veckan kom en trevlig dansk och skulle fixa maskinen åt oss. Efter en timmes trimmande och putsande förkunnade han glatt att allt nu skulle funka, lyfte på hatten och gav sig iväg hem till Danmark. Vid första testen kunde vi konstatera att han hade fel, det var inte ett dugg bättre. Den enda skillnaden såvitt vi kan se är att maskineländet har börjat öppna luckan där vi stoppar in hamburgarna mitt under grillningen och börjar tjuta så att man måste släppa allt man har för händer och rusa dit och stänga den. Förbättring? Tveksamt!

Men bortsett från att antalet arbetstimmar fortfarande är för högt och att vi stundtals sliter vårt hår så börjar vi nu också se det som vi så tydligt såg innan vi startade vår pub. Nämligen hur roligt det skulle bli. När vi slår upp dörrarna på eftermiddagen och ser hur folk börjar droppa in. Gamla kompisar som kommer in och sitter vid bardisken och snackar. Nya bekantskaper som berättar för oss hur trevligt de tycker att det är på Beer Ditch och att de vill komma hit ofta. Ölnördarna som metodiskt provar sig igenom öllistan och gärna pratar öl med Thorsten i timmar till bådas förtjusning. Den ensamma kvinnan som sitter och njuter med ett glas vin och en bok. Barnfamiljerna som slår läger på uteserveringen och beställer milkshakes och kanelbullar. Kompisgänget som sitter i taxisoffan och spelar spel fram till stängningsdags. Prat och skratt, världsproblem och bagateller. När vi ser allt detta så blir vi alldeles varma i hjärtat och allt slit är glömt. Det här är det bästa vi någonsin gjort!