Långa kok och tejpade armar

Sommarsäsongen är slut och vi börjar inrikta oss på innemys här på Beer Ditch. Och vad är bättre mysmat  än grytor och andra långkok? Därför har vi nu satt  full fart med långkoken och först ut blev en kryddstark Texas chili som serverades med gräddfil, hackad lök och nachos. Mmmmm… Denna veckan fortsätter vi med två olika långkok, först en spännande belgisk ölgryta som serveras på belgiskt vis med pommes frites. Den heter Stoofvlees vilket uttalas på ett sätt som förmodligen bara en äkta belgare behärskar, men vi gör så gott vi kan. I köket kallas den för ”stövelfläsket” vilket inte alls låter gott men det är det! Den är helt otroligt god; helst vill vi äta upp den själva och inte sälja den alls. Så skynda er hit om ni vill smaka, det är bara ett tips.

Vi har också gjort en vegetarisk variant av Texas chili som är riktigt, riktigt god. Det är vår duktige kock David som ligger bakom dessa underverk; han står som en professor Balthazar vid vår gigantiska långkoksgryta och experimenterar medan vi andra hittar ständiga ursäkter att passera grytan och insupa de otroligt goda aromerna som stiger upp. I början hade vi en bild av hur grytan skulle stå och puttra hemtrevligt hela kvällarna och vi skulle sleva upp efterhand som någon beställde men vi fick inse att det inte funkar. Det säljs alldeles för ojämnt, vissa dagar säljer vi mycket, andra dagar inget alls för då vill folk hellre ha burgare eller korv. Alltså gör vi nu en stor batch och fryser in i portioner. När någon blir sugen tinar vi helt enkelt upp en portion – simsalabim. Inget går till spillo och alla i personalen kan plötsligt ”laga” grytan även när inte kocken himself är på plats. Så om ni hör ett pling från mikrovågsugnen när ni beställt långkok: tro inte att det inte är hemlagat för det är det!

Att driva en pub kan ha oväntade bieffekter, en del bra och en del mindre bra. Johanna har fått känna på några mindre bra i form av en krånglande rygg och ovanpå det en tennisarm. Restaurangkök är uppenbart inte ett ställe för klena byråkratkroppar. Så ser ni henne valsa runt med en stor gul tejp längs med hela armen så är det tennisarmen som ska hållas i styr. Varje vecka går hon sedan till naprapaten som ständigt hittar på nya tortyrmetoder i form av stötvågsbehandling och liknande. Om man driver pub får man inte bli sjuk eller skadad, det måste bara funka. Så Thorsten, Henrik och David tar det tyngre jobbet ett tag medan Johanna försöker ta det lite lugnare samtidigt som hon försiktigt tränar upp rygg och arm.

Överhuvudtaget är vi otroligt glada för vår nya extrapersonal! David som lagar fantastisk mat och vår beertender Henrik som kan allt om öl och kaffe. Förutom att de är duktiga och trevliga mot både oss och gästerna så verkar de ha samma tramsiga humor som vi och vi har väldigt roligt på jobbet. Ofta blir vi sittande vid bardisken och snackar efter stängningsdags och det är inte ovanligt att de kommer och hänger på Beer Ditch när de är lediga. Det tar vi som ett kvitto på att de trivs lika bra med oss som vi gör med dem. Innan de dök upp var vi i något av en svacka, ganska trötta, men nu har vi fått ny energi. Det är ju så mycket som ska skötas utanför pubens öppettider; våra arbetsdagar snittade tidigare på ca 12 timmar. Ja, förutom lördagen när vi hade brunch, då jobbade vi 18 timmar i sträck efter att ha jobbat till två på natten på fredagen. Vi fick inse att det inte håller i längden och förutom att ta in hjälp onsdagar, fredagar och lördagar så beslutade vi också nyligen att lägga ner brunchen. Det var med sorg i hjärtat men vi såg ingen annan utväg om vi och Beer Ditch ska hålla i längden. Med mer personal kan vi jobba med ett annat lugn och slipper stressa så mycket när det kommer mycket gäster. Dessutom kan vi uträtta fler saker på plats på puben istället för att behöva göra dem hemma utanför arbetstid. Och utan brunchen kan vi ha låång sovmorgon på lördagen följt av en egen brunch hemma och sen känns det roligt att gå till Beer Ditch igen på kvällen för att träffa alla våra fina gäster. Härligt!